Relevanta länkar

Doktor Vegard Bruun Wyller

Doktor Vegard Bruun Wyller från Rikshospitalet har gjort en doktorsavhandling på ME-patienter och denna artikel publicerades i VG 09.02.08 där han underbygger varför Lightning Process har effekt. Artikeln presenteras här i sin helhet.

Sjukdomsmekanismer vid ME

Vegard Bruun Wyller
Lege dr. med.
Barneklinikken, Rikshospitalet

Kroniskt utmattningssyndrom eller ME kännetecknas av långvarig och funktionsnedsättande utmattning utan känd orsak, kombinerat med tilläggssmärtor som huvud-, muskel- och ledsmärtor, yrsel, insomningssvårigheter och koncentrationsproblem. De underliggande sjukdomsmekanismerna är fortfarande inte klarlagda, men långt ifrån så diffusa som de senaste månadernas mediefokus kan ge intryck av. Tack vare en omfattande internationell forskningsinsats (det publicerades över 1500 tidsskriftsartiklar om ämnet) kan följande slås fast:

Den viktigaste utlösande orsaken tycks vara långvariga infektioner, som kyssjuka (mononukleose) eller mykoplasma-lunginflammation, medan kortvariga infektioner, som vanlig förkylning, ger liten risk för sjukdomsutbrott. Dessutom kan tillståndet utlösas av dramatiska livshändelser, till exempel dödsfall i den nära familjen, samt stora kroppsliga påfrestningar, som olyckor och kirurgiska ingrepp.

De flesta sjukdomar beror på en kombinerad effekt av utlösande faktorer och sårbarhetsfaktorer. Ny forskning antyder en genetisk (ärftlig) disposition vid kroniskt utmattningssyndrom, men de detaljerade mekanismerna är för tillfället inte klarlagda. Samtidigt utgör sannolikt enstaka personlighetsdrag, som att vara samvetsgrann och perfektionistisk, en risk.

Sjukdom innebär förändring av olika processer i kroppen, något som kan ha omfattande konsekvenser och i värsta fall bidra till att vidmakthålla tillståndet. Vid kroniskt utmattningssyndrom är följande förhållande dokumenterade:

Förändringar i regleringen av blodgenomströmningen, något som förklarar varför många patienter klagar över yrsel och svimningstendens.
Förändringar i temperaturreguleringen, vilket bidrar till omväxlande värme-/kyla-känsla, ökad svettningstendens osv.
Förändringar i hormonsystemet, särskilt utsöndringen av kortison från binjurarna vid akuta påfrestningar; denna mekanism är försvagad vid kroniskt utmattningssyndrom.
Förändringar i immunsystemet (infektionsförsvaret), där den antikroppsbaserade delen är stimulerad, medan vissa immunceller är hämmade. Detta kan i sin tur öka risken för vissa infektioner, så att det uppstår en ond cirkel.
Förändringar i tankeprocesser, vilket i första hand drabbar uppmärksamhet och koncentration.
Förändringar i sömnrytmen, så att patienterna får problem med att somna på kvällen.

Debatten i Norge – liksom i andra länder - präglas av aktörer som anser dessa rön vara ömsesidigt exkluderande. Vissa fokuserar uteslutande på infektioner och immunologiska rubbningar och förbiser därmed psykologiska, sociala och kulturella forskningsrön. Andra begår ett motsvarande fel, men med omvända förtecken, genom att de lika ensidigt helt bortser från dokumenterade biologiska avvikelser. Detta skyttegravskrig, där bägge parter hämtar ammunition från en närmast dogmatisk reduktionism, främjar varken vetenskaplig insikt eller bra sjukvård.

Alternativet är att förena krafterna i ett sökande efter enhetliga och integrerade förklaringsmodeller. Vår forskargrupp vid Barneklinikken, Rikshospitalet har lagt fram en sådan modell med utgångspunkt i det autonoma nervsystemet, som tillsammans med hormonsystemet reglerar funktionen i alla våra inre organ. Sympatikus är samlingsbeteckningen på den delen av det autonoma nervsystemet som kompenserar för yttre belastningar. Sympatikus utgör alltså vårt system för krishantering: Ökad nervaktivitet sätter kroppen i ”alarmberedskap”, så att vi kan avvärja alla påfrestningar, antingen det gäller ställningsförändringar, nedkylning, infektioner, skador eller känslomässiga utmaningar. Vissa effekter av ökad sympatisk nervaktivitet har alla upplevt: pulsen går upp, huden blir blek och kall, vi svettas mer och får ”fjärilar i magen”. Dessutom ökar utsöndringen av hormonet adrenalin, som i sin tur förstärker de kroppsliga reaktionerna. Sammantaget kallas detta för en stressrespons, där begreppet ”stress” måste förstås mycket vidare än i det dagliga språket.

Efterhand som belastningen avvärjs kommer den sympatiska nervaktiviteten gradvis att gå tillbaka till vilonivå; stressresponsen ska med andra ord inaktiveras när faran är över. Belastningar som varar ovanligt länge kan emellertid ge upphov till en ihållande stressrespons, där den normala inaktiveringen uteblir. Detta fenomen är grundligt vetenskapligt undersökt hos både djur och människor.

Vår egen forskning tyder på att patienter med kroniskt utmattningssyndrom också lider av en sådan ihållande stressrespons. I vila har de bland annat högre puls, blodtryck och adrenalinnivå i blodet än friska, och vid moderata belastningar (som till exempel nedkylning eller upprest ställning) reagerar sympatikus avvikande. Kroppen är alltså hela tiden i ”alarmberedskap”; sympatikus uppför sig som om man flyr från ett lejon, när man i verkligheten ligger stilla.

En ihållande stressrespons kan förklara många av de övriga vetenskapliga rön som omnämnts Fenomenet uppstår i samband med långvariga belastningar av både kroppslig och mental karaktär; detta stämmer överens med att kroniskt utmattningssyndrom kan utlösas av både långvariga infektioner, dramatiska livshändelser och andra påfrestningar. Hur vi hanterar sådana belastningar hänger samman med gener och personlighet; detta harmonierar med att både ärftliga egenskaper och vissa personlighetsdrag disponerar för kronisk utmattning. Slutligen kommer en ihållande stressrespons ha ogynnsamma konsekvenser för en rad organsystem, i överensstämmelse med det som påvisats vid kroniskt utmattningssyndrom. Särskilt finns det skäl att understryka att de dokumenterade hormonella och immunologiska förändringarna är förenliga med en sådan mekanism.

En teori för kroniskt utmattningssyndrom där ihållande stressresponser betraktas som den grundläggande mekanismen, stämmer också in på andra viktiga fakta:

Den förklarar varför kognitiv beteendeterapi och andra psykologiska tekniker (som den mycket omtalade ”lightening process”) kan vara till stor hjälp; genom sådana metoder kan sympatikus påverkas i betydande grad.
Den avvisar en tydlig skiljelinje mellan ”kropp” och ”själ”, och förutsätter - i överensstämmelse med modern hjärnforskning - att både mentala och kroppsliga processer kan bidra till sjukdomsutvecklingen.

Det sistnämnda borde inte vara kontroversiellt; det är till exempel allmänt accepterat att dödsfall i den nära familjen ökar risken för vissa cancerformer, samtidigt som arv, kosthåll, rökvanor osv. naturligtvis också har betydelse. Samtidigt öppnas det för viktiga perspektiv. För om förekomsten av kronisk utmattning ökar kraftigt, som mycket tyder på, är det rimligt att anta att samhällsutvecklingen kan vara en del av förklaringen. Satt på sin spets: Är de utmattade och stressade kropparna en produkt av vår rotlösa tid?

Denna fråga kräver en grundig kulturkritisk analys, som bör gå hand i hand med naturvetenskapliga undersökningar av den föreslagna sjukdomsteorin. Engagerade kollegor uppmanas att delta i detta arbete framför att bli kvar i skyttegravarna.

Logotyper, hänvisningar m.m. på denna nätplats med Copyright hos respektive ägare.